Äntligen en Mercedes
Äntligen en Mercedes-Benz!
På 70-talet bröt jag benet och blev gipsad från lår till fot. Det betydde att jag fick taxiskjuts till skolan. På den tiden var taxinäringen strikt reglerad, och att vara droskchaffis var inte ankskit. Alla taxibilar var svarta och nästan alla Mercedes. En chaufför som skjutsade mig många gånger frågade alltid vart vi skulle, och när jag nämnde skolan så körde han iväg och sa alltid ”Vi följer stjärnan!”
Att åka Merca kändes som att färdas i en komfortabel pansarvagn till skillnad från pappas skramliga Opel Kadett Caravan. Inköpt på Överskottslagret i Sundsvall, televerksorange. När solen låg på kunde man se texten ”TELE” på framdörrarna. Jag tänkte att en vacker dag ska jag också ha en Mercedes och ”följa stjärnan”.
Nu blev det en hiskelig mängd andra bilar genom åren, men ingen Merca. I september 2020 så pensionerade jag mig, och blir strax uppringd av en kompis som har hus i Spanien som tycker att jag kan hänga med en sväng ner. Tja, som pensionär har man just inget annat för sig så jag hänger med.
När vi landar i Alicante har han sin E200 från 2004 på flygplatsen (under tak) och vi tar den mot Playa Flamenca. ”Jäkligt fin bil” säger jag. Den går tyst och mjukt, växlar i princip omärkligt.
Kompisen berättar att bilen togs till Sverige av västtyska ambassaden 2004, och två år senare köpte han den. Ytterligare några år senare körde han ner den till Spanien. Den har lädersäten, fyra klimatzoner, insynsskydd i bakrutan och i sidorutorna bak, samt en Nokia dold i facket mellan framsätena som glider upp diskret när man öppnar facket.
Då han behöver en större Merca undrar han om jag är intresserad av att köpa den? Javisst! I november flyger frugan och jag ner och vi tar över bilen och börjar den långa resan mot Sverige och följer stjärnan. Vi har bokat ett Bed and Breakfast i en fransk bergsby. Vi kör slingriga smala vägar i bergen, frun kör. Plötsligt dör bilen. ”Vad gör du?” frågar jag. ”Ingenting” säger frun ”bilen är död!”. Som tur är finns en P-ficka vi kan rulla in på.
Där står vi. Mitt i ingenstans i något berg i Frankrike. Jag börjar felsöka med mina begränsade kunskaper. Kollar säkringar, slangar etc.
Efter en lång stund kommer äntligen en bil. Jag står med huvudet i motorhuven och frun gör en gest med utslagna armar när bilen passerar. Kvinnan i bilen kommer tillbaka, hon kan inte ett ord engelska och vi kan inte ett ord franska. Jag kan visserligen säga ”je t´aime” (jag älskar dig) men tänker att det är opassande att säga till någon man just träffat!
Efter lite gestikulerande och viftande så visar min fru en bild på det B&B som vi bokat, och den eleganta damen säger Oui, oui, oui, och gör en inbjudande gest till sin bil. Frugan hoppar in och försvinner.
Efter en stund kommer ägaren till B&B, som är svensk, och har med sig en felkodsläsare. Vi kopplar in den men ingen felkod kommer upp. Han noterar att det är tyst från bränslepumpen när han slår på tändningen. Han berättar att vi är knappt två kilometer från byn, och bogserar oss dit. Vi ställer bilen på torget, och jag är naturligtvis orolig för inbrott. Han förstår inte ens min fråga. ”här har aldrig varit något inbrott, du kan lämna bilen olåst!”
Han kontaktar en mekaniker han känner i en annan by som dagen efter kommer och hämtar bilen. Mekanikern är också ganska säker på att det är bränslepumpen som givit upp. Han frågar om vi vill ha Mercedes original eller om det går bra med annat märke. ”Ta det som går snabbast” svarar vi.
Efter ytterligare någon dag när vi äter frukost meddelar Magnus, som B&B-ägaren heter, att mekanikern fått bränslepumpen. Då min hjärtmedicin börjar tryta är jag tacksam för beskedet.
När vi äter middag får Magnus besked från mekanikern att det är en dieselpump mekanikern fått. Alla i Frankrike kör tydligen diesel på grund av skatteregler så de som skickade pumpen tog bara för givet att det var en diesel. Han berättar vidare att mekanikern dammsugit hela Frankrike efter bränslepump men förgäves. Han hade också kollat bilskrotarna men tyckte att de pumpar som fanns där var i för dåligt skick. Alltså återstod att skicka efter en pump från Tyskland, vilket betydde ytterligare dagar på vårt B&B.
Dock gick ingen nöd på oss, de hade tiolitersdunkar med gott franskt rödvin och Magnus fru hade faktiskt varit kock på en krog som fått en stjärna i Guide Micheline, så vi levde som kungligheter. Solen sken och det var nästan 30 grader varmt vid poolen. Att hjärtat tog några extraskutt ibland utan medicinen lärde jag mig leva med, dessutom finns det väl sämre ställen att dö på än vid en pool i en bergsby i Frankrike med ett glas rött i handen?
Vi blev kvar åtta dagar på Chez Ami, som vårt B&B heter. Sedan fick vi besked om att bilen var klar. Värdparet skjutsade oss till verkstaden, och mekanikern, som bara pratade franska, visade oss gamla bränslepumpen, som var full av skit. Han menade att någon tankat bilen med etanol, som löst upp en massa gegga som sedan satt sig i pumpen och sabbat den.
Vi startade resan mot Sverige. Vi körde 22 timmar i sträck innan vi kom till Rostock och båda var vi förundrade över att vi inte blev trötta. Komforten i bilen var sagolik.
På 70-talet bröt jag benet och blev gipsad från lår till fot. Det betydde att jag fick taxiskjuts till skolan. På den tiden var taxinäringen strikt reglerad, och att vara droskchaffis var inte ankskit. Alla taxibilar var svarta och nästan alla Mercedes. En chaufför som skjutsade mig många gånger frågade alltid vart vi skulle, och när jag nämnde skolan så körde han iväg och sa alltid ”Vi följer stjärnan!”
Att åka Merca kändes som att färdas i en komfortabel pansarvagn till skillnad från pappas skramliga Opel Kadett Caravan. Inköpt på Överskottslagret i Sundsvall, televerksorange. När solen låg på kunde man se texten ”TELE” på framdörrarna. Jag tänkte att en vacker dag ska jag också ha en Mercedes och ”följa stjärnan”.
Nu blev det en hiskelig mängd andra bilar genom åren, men ingen Merca. I september 2020 så pensionerade jag mig, och blir strax uppringd av en kompis som har hus i Spanien som tycker att jag kan hänga med en sväng ner. Tja, som pensionär har man just inget annat för sig så jag hänger med.
När vi landar i Alicante har han sin E200 från 2004 på flygplatsen (under tak) och vi tar den mot Playa Flamenca. ”Jäkligt fin bil” säger jag. Den går tyst och mjukt, växlar i princip omärkligt.
Kompisen berättar att bilen togs till Sverige av västtyska ambassaden 2004, och två år senare köpte han den. Ytterligare några år senare körde han ner den till Spanien. Den har lädersäten, fyra klimatzoner, insynsskydd i bakrutan och i sidorutorna bak, samt en Nokia dold i facket mellan framsätena som glider upp diskret när man öppnar facket.
Då han behöver en större Merca undrar han om jag är intresserad av att köpa den? Javisst! I november flyger frugan och jag ner och vi tar över bilen och börjar den långa resan mot Sverige och följer stjärnan. Vi har bokat ett Bed and Breakfast i en fransk bergsby. Vi kör slingriga smala vägar i bergen, frun kör. Plötsligt dör bilen. ”Vad gör du?” frågar jag. ”Ingenting” säger frun ”bilen är död!”. Som tur är finns en P-ficka vi kan rulla in på.
Där står vi. Mitt i ingenstans i något berg i Frankrike. Jag börjar felsöka med mina begränsade kunskaper. Kollar säkringar, slangar etc.
Efter en lång stund kommer äntligen en bil. Jag står med huvudet i motorhuven och frun gör en gest med utslagna armar när bilen passerar. Kvinnan i bilen kommer tillbaka, hon kan inte ett ord engelska och vi kan inte ett ord franska. Jag kan visserligen säga ”je t´aime” (jag älskar dig) men tänker att det är opassande att säga till någon man just träffat!
Efter lite gestikulerande och viftande så visar min fru en bild på det B&B som vi bokat, och den eleganta damen säger Oui, oui, oui, och gör en inbjudande gest till sin bil. Frugan hoppar in och försvinner.
Efter en stund kommer ägaren till B&B, som är svensk, och har med sig en felkodsläsare. Vi kopplar in den men ingen felkod kommer upp. Han noterar att det är tyst från bränslepumpen när han slår på tändningen. Han berättar att vi är knappt två kilometer från byn, och bogserar oss dit. Vi ställer bilen på torget, och jag är naturligtvis orolig för inbrott. Han förstår inte ens min fråga. ”här har aldrig varit något inbrott, du kan lämna bilen olåst!”
Han kontaktar en mekaniker han känner i en annan by som dagen efter kommer och hämtar bilen. Mekanikern är också ganska säker på att det är bränslepumpen som givit upp. Han frågar om vi vill ha Mercedes original eller om det går bra med annat märke. ”Ta det som går snabbast” svarar vi.
Efter ytterligare någon dag när vi äter frukost meddelar Magnus, som B&B-ägaren heter, att mekanikern fått bränslepumpen. Då min hjärtmedicin börjar tryta är jag tacksam för beskedet.
När vi äter middag får Magnus besked från mekanikern att det är en dieselpump mekanikern fått. Alla i Frankrike kör tydligen diesel på grund av skatteregler så de som skickade pumpen tog bara för givet att det var en diesel. Han berättar vidare att mekanikern dammsugit hela Frankrike efter bränslepump men förgäves. Han hade också kollat bilskrotarna men tyckte att de pumpar som fanns där var i för dåligt skick. Alltså återstod att skicka efter en pump från Tyskland, vilket betydde ytterligare dagar på vårt B&B.
Dock gick ingen nöd på oss, de hade tiolitersdunkar med gott franskt rödvin och Magnus fru hade faktiskt varit kock på en krog som fått en stjärna i Guide Micheline, så vi levde som kungligheter. Solen sken och det var nästan 30 grader varmt vid poolen. Att hjärtat tog några extraskutt ibland utan medicinen lärde jag mig leva med, dessutom finns det väl sämre ställen att dö på än vid en pool i en bergsby i Frankrike med ett glas rött i handen?
Vi blev kvar åtta dagar på Chez Ami, som vårt B&B heter. Sedan fick vi besked om att bilen var klar. Värdparet skjutsade oss till verkstaden, och mekanikern, som bara pratade franska, visade oss gamla bränslepumpen, som var full av skit. Han menade att någon tankat bilen med etanol, som löst upp en massa gegga som sedan satt sig i pumpen och sabbat den.
Vi startade resan mot Sverige. Vi körde 22 timmar i sträck innan vi kom till Rostock och båda var vi förundrade över att vi inte blev trötta. Komforten i bilen var sagolik.
Så, äntligen hemma. Nu börjar det roliga! Att få kvalitetstid ute i garaget med min Merca. När familjen går ner i gillestugan för att titta på ”Sveriges fetaste bönder” eller ”Familjen Wahlgren kokar knäck” så är jag hellre ute i garaget. Där lyssnar jag på bra musik, kanske tar en öl och pysslar med något. De grumliga framlyktorna fick bli första uppgiften.
Nästa uppgift att ta itu med var att byta lampor. Naturligtvis hade jag beställt fel lampor från Xenonkungen. Nästintill omöjliga att returnera. Men jag gjorde ett försök trots att det var extremt krångligt och hörde aldrig något, och såg aldrig röken av några pengar.
Om jag är bitter? Nej nej, det ligger inte i mitt DNA, jag krossar backspeglarna och tittar framåt. Stop älting! Tveksamt om jag kommer att handla där igen dock. Hittade en annan leverantör och den här gången fick jag det rätt. Men det var inte lätt som en plätt! Passade på att byta ut några lampor till mot LED. Det gäller dock att ha tungan rätt i mun och se till att de är anpassade så man slipper hålla på krångla med motstånd och annat, annars tror bilen att lampan har gått då det knappt är någon förbrukning från armaturen.
Om jag är bitter? Nej nej, det ligger inte i mitt DNA, jag krossar backspeglarna och tittar framåt. Stop älting! Tveksamt om jag kommer att handla där igen dock. Hittade en annan leverantör och den här gången fick jag det rätt. Men det var inte lätt som en plätt! Passade på att byta ut några lampor till mot LED. Det gäller dock att ha tungan rätt i mun och se till att de är anpassade så man slipper hålla på krångla med motstånd och annat, annars tror bilen att lampan har gått då det knappt är någon förbrukning från armaturen.
Jobbet fortsätter med LED-lampor och insida, samt vinterdäck. Dags även för den första besiktningen på många år då bilen vilat i Spanien under många år. Hur kommer det att gå?
Ja, nu återstår bara lite småpill. Det finns några små repor som behöver åtgärdas. Nya nummerskyltar också så klart. För att fylla tiden har jag lagt in lite sång mitt i. Håll tillgodo! Det kanske inte är bra, men det är gratis, och gratis är gott!
Nu har vi haft bilen i två år, och jag trivs som tusan med den. Förmodligen för att en gubbe har hittat sin gubb-bil där en matchning har uppstått. Visst, det var kul med Chevans 480 hästar, men det kuliga förtogs något av att den drack nästan två liter milen. Mercan är en bil man glider i, inga race vid trafikljusen utan lugnt och med värdighet skrider man vidare mot sitt mål.
Samma förändring har skett med mitt mc-ägande. Race-hojarnas tid är förbi. Lite vemodigt kanske men nu tuffar jag runt med lastbilen som är mc-registrerad. Ja, den känns som en lastbil. Stor, tung och lite trög, men...trygg. Fast det är ändå skönt att man kan förlika sig med att man inte är 26 år längre. Man ska bära sin ålder med värdighet. Sa han som lägger upp videos på Youtube som värsta fjortisen!
Hursomhelst, nu är det dags att besiktiga Mercan igen. Som vanligt har den genomgått en ordentlig puts-och-studs. Hur kommer det att gå?
Samma förändring har skett med mitt mc-ägande. Race-hojarnas tid är förbi. Lite vemodigt kanske men nu tuffar jag runt med lastbilen som är mc-registrerad. Ja, den känns som en lastbil. Stor, tung och lite trög, men...trygg. Fast det är ändå skönt att man kan förlika sig med att man inte är 26 år längre. Man ska bära sin ålder med värdighet. Sa han som lägger upp videos på Youtube som värsta fjortisen!
Hursomhelst, nu är det dags att besiktiga Mercan igen. Som vanligt har den genomgått en ordentlig puts-och-studs. Hur kommer det att gå?
Besiktning 2024
Förra året när jag besiktade bilen sa besiktningsgubben "Jag ser att du bytt både fjädrar och dämpare!"
"Nä" svarade jag.
"Men de ser ju helt nya ut?"
"Jag vet" svarade jag "Jag har tvättat och vaxat dem!"
Han tittade på mig med stora ögon, sa inget mer men skakade på huvudet.
I år tänkte jag överträffa mig själv, så jag vaxade undersidan. Jag vet inte om han kom ihåg mig från förra gången, men när han såg undersidan gav han mig en skrämd blick. Han hade nu förstått att han släppt in en totalt galen person i besiktningshallen. Det funkade! Han mumlade positiva fraser om bilen med rädsla i rösten, och den gled igenom som en nubbe på midsommarafton.
"Nä" svarade jag.
"Men de ser ju helt nya ut?"
"Jag vet" svarade jag "Jag har tvättat och vaxat dem!"
Han tittade på mig med stora ögon, sa inget mer men skakade på huvudet.
I år tänkte jag överträffa mig själv, så jag vaxade undersidan. Jag vet inte om han kom ihåg mig från förra gången, men när han såg undersidan gav han mig en skrämd blick. Han hade nu förstått att han släppt in en totalt galen person i besiktningshallen. Det funkade! Han mumlade positiva fraser om bilen med rädsla i rösten, och den gled igenom som en nubbe på midsommarafton.