Uterum
1990 började jag ett nytt jobb i Stockholm. Vi bodde då i Vänge utanför Uppsala. Efter ett antal år fick jag mer ansvarsfulla uppgifter, vilket innebar långa dagar och på det minst tre-fyra timmars pendling per dag beroende på trafiken. Observera att på den tiden började trafikljusen vid Skandic Hotel Järva Krog.
När vi sålde huset i Brunna (som det då hette) utanför Uppsala så var jag ganska säker på att vi snart skulle hitta ett nytt fint hus. Det här var innan internet, så vi brukade köpa DN på helgerna och läsa annonser och sedan åka iväg och glo. Målet var att hitta ett hus närmare Stockholm. Jag hade insett att det är där mitt arbete finns och kommer att finnas, och eftersom Eva förväntades bli gravid så var det inte lika viktigt för hennes del var vi bodde.
Efter många år och många misslyckanden så lyckades vi till sist bli gravida 1996 med hjälp av en privatklinik och IVF. Främst var det naturligtvis Eva som var gravid men även min mage växte i ren sympati. Sökandet efter hus nära Stockholm intensifierades.
Vi kollade på det ena rucklet efter det andra. Allt från Gnesta till Knivsta. Möjligen hade vi inte förstått att i vårt prisintervall runt Stockholm fanns bara ruckel. Vi hittade dock två fastigheter vi gillade, en i Upplands-Väsby och en i Vendelsömalm, men budgivningen for iväg långt över vår budget.
Inflyttningsdatum för köparna till vårt hus närmade sig med stormsteg, och paniken smög sig på. Vi började leta temporärt boende för att köpa oss tid. Det enda vi hittade var en hyreslägenhet i Märsta, en femma högst upp i huset på Södergatan.
Problemet var att den inte skulle bli ledig förrän efter att köparna tagit vårt hus i besittning. Jag ringde hyresgästen och erbjöd hyra plus lite till om han flyttade ut en månad tidigare, vilket han gick med på. Det räddade oss från hemlöshet och elände.
Det var en fantastiskt fräsch lägenhet i två plan på femte våningen. Första planet hade en hörnbalkong, och plan 2 hade en terrass högst uppe i huset. I källarplan fanns parkering med hiss upp till lägenheten.
Att flytta från skogen i Brunna till Märsta var en stor omställning. Flygtrafiken från Arlanda började runt sex på morgonen och var intensiv fram till nio, sedan tog den ny fart mellan fem och sju på kvällen. På nätterna kunde man höra fraktflyget. Under helgerna hörde man gap och skrik utanför från folk som var på väg till eller ifrån krogen. Det tog många veckor att vänja sig och kunna sova med alla de ovana ljuden.
Men även om lägenheten var jättefin så kände vi oss instängda. Vi är inga lägenhetsmänniskor. Dessutom låg både balkong och terrass i norrläge. Vi kunde se hur människorna mittemot satt tunt klädda på sina balkonger och njöt av vårsolen, medan vi satt i täckjackor och toppluvor.
Men nu var vi äntligen gravida, vilket kändes stort. Men självklart fanns hela tiden en fruktan för att det skulle gå fel likt mången gång förr. Vi hade även embryon över till ett eventuellt syskon som vi lät frysa ner i flytande kväve. Ja, inte hemma alltså, utan på Linnékliniken i Uppsala.
Sökandet efter hus fortgick. Varje veckodag var vi ute och tittade på hus. Nästan alltid åkte vi innan visning, bara för att se hus och läge, och konstaterade alltid att det inte var något för oss. Vi lärde oss mäklarspråket:
- Lättskött tomt = ingen tomt alls
- Charmigt hus med potential = renoveringsobjekt
- Nära kommunikationer = trafikstört
- Hus med potential = rivningsobjekt
- Bevarad charm = byte av både badrum och kök behövs
Vägen försvann in i skogen och svängde skarpt vänster och i en glänta i slutet av grusvägen låg det röda tegelhuset vi tjuvkikade på. Jag sa till Eva ”Här är det, nu är vi hemma!” Jag kände direkt att ”här vill jag bo!”
Vi gick någon dag senare på visning, det luktade kattpiss i huset, en dörr på övervåningen var sönderslagen och blodstänken fanns kvar på dörr och dörrkarm. Tomten var fullkomligt övervuxen vilket ägaren förklarade med gräsallergi.
Men vi såg potentialen, vad det här skulle kunna bli. Eller i alla fall jag, min bättre hälft var lite tveksam kanske.
Det var bara vi och ytterligare en familj som kunde tänka sig att bo här. Den andra familjen misslyckades dock att få lån, så huset blev vårt.
När vi flyttade till Bro sommaren 1997, så låg vårt hus mitt inne i skogen, i mitten av bilden.
Jag kollade med kommunen om det fanns några planer på att exploatera området, men de bara skrattade och sa att några sådana planer finns inte under vår livstid. Det tog bara några år så fanns det plötsligt sådana planer.
Vi bor kvar i samma hus, men nu bor vi i ett villaområde, precis det vi ville undvika. Men det är inte odelat negativt, vi har fått kommunalt vatten, vilket är en välsignelse. Vår grävda brunn hade extremt järnhaltigt vatten, och hur vi än kämpade hade vi alltid bruna ränder i toalett, handfat och dusch. Även kommunalt avlopp var jätteskönt, vi kunde riva den fula trekammarbrunnen i betong på baksidan som behövde tömmas en gång per år.
Den eländiga grusvägen med gräs i mitten är ersatt av en asfaltsväg med trottoar, och vi har fått belyst cykelväg ner till pendeltåget.
Här har vi precis flyttat in, Eva är höggravid och ska snart föda den där typen som nu är 193 cm lång och bär helskägg...
Vi bor kvar i samma hus, men nu bor vi i ett villaområde, precis det vi ville undvika. Men det är inte odelat negativt, vi har fått kommunalt vatten, vilket är en välsignelse. Vår grävda brunn hade extremt järnhaltigt vatten, och hur vi än kämpade hade vi alltid bruna ränder i toalett, handfat och dusch. Även kommunalt avlopp var jätteskönt, vi kunde riva den fula trekammarbrunnen i betong på baksidan som behövde tömmas en gång per år.
Den eländiga grusvägen med gräs i mitten är ersatt av en asfaltsväg med trottoar, och vi har fått belyst cykelväg ner till pendeltåget.
Här har vi precis flyttat in, Eva är höggravid och ska snart föda den där typen som nu är 193 cm lång och bär helskägg...
Första året renoverade vi nästan ihjäl oss. I gillestugan hade tydligen katt eller hund gjort sin toalett på golvet under långa tider så det luktade förfärligt. Vi ställde som krav att gamla ägarna skulle riva ut allt golv i gillestugan och rummet intill, vilket de gjorde.
Så där var bara råbetong när vi flyttade in. Anticimex fick komma och fungicidbehandla hela källaren, så vi var helt säkra på att inget otäckt skulle kunna växa där. Vi isolerade, armerade och lade golvvärme och gjöt nytt golv där vi lade parkett. Vi rev även väggen mellan gillestuga och rum vilket gav oss en gillestuga i vinkel.
Jag rev under svåra kräkanfall ut de nerpissade heltäckningsmattorna ur sovrummen.
På baksidan av huset, i sydvästläge, fanns en typisk 60-talsaltan. Lika lång som hela huset men bara drygt två meter bred, vilket gjorde att det var svårt att få plats med bord och stolar. Utanför vardagsrummet fanns ett solkigt plasttak och i söderläget en tegelvägg, vilket gjorde vardagsrummet (till höger i bild) mörkt och murrigt.
Så där var bara råbetong när vi flyttade in. Anticimex fick komma och fungicidbehandla hela källaren, så vi var helt säkra på att inget otäckt skulle kunna växa där. Vi isolerade, armerade och lade golvvärme och gjöt nytt golv där vi lade parkett. Vi rev även väggen mellan gillestuga och rum vilket gav oss en gillestuga i vinkel.
Jag rev under svåra kräkanfall ut de nerpissade heltäckningsmattorna ur sovrummen.
På baksidan av huset, i sydvästläge, fanns en typisk 60-talsaltan. Lika lång som hela huset men bara drygt två meter bred, vilket gjorde att det var svårt att få plats med bord och stolar. Utanför vardagsrummet fanns ett solkigt plasttak och i söderläget en tegelvägg, vilket gjorde vardagsrummet (till höger i bild) mörkt och murrigt.
Efter högtryckstvätt och såpskurning blev plasttaket något ljusare, men altanen var inte trivsam, dessutom sviktade en del av golvbrädorna betänkligt. Vi beslöt att riva altanen. Dels för att den inte passade oss, men också för att huset behövde dräneras om och då måste altanen väck.
Här är altanen borta, men tegelväggen som ramade in altanen är kvar på höger sida. Nu kan dräneringen påbörjas.
Här är altanen borta, men tegelväggen som ramade in altanen är kvar på höger sida. Nu kan dräneringen påbörjas.
En granne berättade att förförre ägaren, Ingemar, hade dränerat huset på 70-talet. Han var dryga sextio år gammal när han handgrävde runt hela huset och lade tegelrör som dränering. Jag som inte ens fyllt fyrtio såg detta som en lätt match och jag började gräva på framsidan.
Det var tyngre än vad jag trott. Grus och makadam var svårskottat något så infernaliskt. Varje dag efter jobbet slängde jag i mig maten, slängde på mig skitkläderna och gick ut och skottade. Hösten kom med regn, så jag fick köpa stövlar och en dräneringspump, men fortsatte skotta.
I marknivå började jag skotta diket cirka sjuttio centimeter brett, när jag efter många veckor nådde tegelrören så var det så smalt så knappt fötterna fick plats. Detta tillsammans med ständiga ras i regnet fick mig att inse att jag tagit mig vatten över huvudet. Framsidan var inte ens klar efter ett helvetiskt slit, och tre sidor var kvar att gräva.
Även om man är envis måste man ibland erkänna sig besegrad, vilket jag gjorde. Vi måste anlita en grävare.
Samtidigt öppnades nya möjligheter om vi tog hem en grävmaskin. Tänk om vi kunde göra om vårt hus till ett suterränghus?
Öppna upp den mörka källaren med en glasdörr och större fönster, samt bygga ett stort uterum i källarplanet, med ett uterum ovanför med altaner?
Tyvärr gick det inte att göra uterummen i hela husets längd, då avlopp och spolbrunn låg i vänsterkant. Men jag gjorde några skisser som godkändes av min bättre hälft och även av kommunens bygglovsavdelning.
Det var tyngre än vad jag trott. Grus och makadam var svårskottat något så infernaliskt. Varje dag efter jobbet slängde jag i mig maten, slängde på mig skitkläderna och gick ut och skottade. Hösten kom med regn, så jag fick köpa stövlar och en dräneringspump, men fortsatte skotta.
I marknivå började jag skotta diket cirka sjuttio centimeter brett, när jag efter många veckor nådde tegelrören så var det så smalt så knappt fötterna fick plats. Detta tillsammans med ständiga ras i regnet fick mig att inse att jag tagit mig vatten över huvudet. Framsidan var inte ens klar efter ett helvetiskt slit, och tre sidor var kvar att gräva.
Även om man är envis måste man ibland erkänna sig besegrad, vilket jag gjorde. Vi måste anlita en grävare.
Samtidigt öppnades nya möjligheter om vi tog hem en grävmaskin. Tänk om vi kunde göra om vårt hus till ett suterränghus?
Öppna upp den mörka källaren med en glasdörr och större fönster, samt bygga ett stort uterum i källarplanet, med ett uterum ovanför med altaner?
Tyvärr gick det inte att göra uterummen i hela husets längd, då avlopp och spolbrunn låg i vänsterkant. Men jag gjorde några skisser som godkändes av min bättre hälft och även av kommunens bygglovsavdelning.
Nu var det allvar, dags att sätta igång.
Till grävarbetet anlitades ”Matte grävare”, han hade varit hos oss flera gånger förut. Redan första gångerna han var hos oss försökte han förklara att man jobbar ”Uppifrån och ner, inifrån och ut!” när det gäller grävjobb. Han blev lite uppgiven när han hörde våra planer. ”Jag har ju gjort klar hela baksidan, och nu vill ni gräva upp hela skiten?”
”Men Matte, det är ju en toppenidé!”
”Ja ja, men det här är ett stort jobb, då måste jag ta hit min största Komatsu. Den måste hit på trailer och en enkel resa går på 3500 kr.”
Vi blev lite svettiga, detta var mycket pengar 2001, för ingenting liksom bara en transport, men vi sa ”Kör!”
På måndagen stack jag iväg till en kursgård, jag skulle hålla i en utbildning fram till fredag.
När jag talade med min fru på torsdagskvällen berättade hon att jättegrävaren hade anlänt. Spännande, nu var vi äntligen igång med vårt stora projekt som förhoppningsvis skulle bli ett stort lyft för huset och vårt umgänge. I källarplan skulle det bli ett utrymme för fest och samvaro enligt våra planer.
På fredag någon gång efter lunch svänger jag in på gården, helt slut efter att ha orkestrerat en hel veckas utbildning med krävande och smarta kollegor.
Matte Grävare möter mig direkt jag kliver ur bilen.
”Tjena, vi har stött på berg, så jävla hårt så hydraulhammaren inte rår på det. Hur vill du att vi ska göra? Ska vi spränga eller ska jag lägga tillbaka jorden och vi lägger ner projektet?”
Jag fattade ingenting till en början. Vad snackade han om? Efter ett tag började jag förstå. När han började gräva bort jorden så stötte han på berg knappa två meter från källarväggen. Stenhårt berg...
Utbyggnaden skulle vara nästan fem meter i sin djupaste del, dessutom måste vi ju ha någon meter utanför att gå på. Så en yta av fjorton gånger sex meter berg skulle bort.
Jag och Eva hade krismöte, pengarna kommer inte att räcka. Hur gör vi nu? Ska vi ge upp vårt drömprojekt? Nej, så tusan heller! Vi får sälja en bil eller låna mer pengar, vi kör, det får bära eller brista!
Vi frågade Matte Grävare om han kände någon bra sprängare.
”Javisst, den bäste, Kalle Bumling som bor bara några hus härifrån!”’
”Okej, då kör vi!”
Matte grävde fram berget så det låg i dagen.
När han var klar syntes inte huset från baksidan.
Till grävarbetet anlitades ”Matte grävare”, han hade varit hos oss flera gånger förut. Redan första gångerna han var hos oss försökte han förklara att man jobbar ”Uppifrån och ner, inifrån och ut!” när det gäller grävjobb. Han blev lite uppgiven när han hörde våra planer. ”Jag har ju gjort klar hela baksidan, och nu vill ni gräva upp hela skiten?”
”Men Matte, det är ju en toppenidé!”
”Ja ja, men det här är ett stort jobb, då måste jag ta hit min största Komatsu. Den måste hit på trailer och en enkel resa går på 3500 kr.”
Vi blev lite svettiga, detta var mycket pengar 2001, för ingenting liksom bara en transport, men vi sa ”Kör!”
På måndagen stack jag iväg till en kursgård, jag skulle hålla i en utbildning fram till fredag.
När jag talade med min fru på torsdagskvällen berättade hon att jättegrävaren hade anlänt. Spännande, nu var vi äntligen igång med vårt stora projekt som förhoppningsvis skulle bli ett stort lyft för huset och vårt umgänge. I källarplan skulle det bli ett utrymme för fest och samvaro enligt våra planer.
På fredag någon gång efter lunch svänger jag in på gården, helt slut efter att ha orkestrerat en hel veckas utbildning med krävande och smarta kollegor.
Matte Grävare möter mig direkt jag kliver ur bilen.
”Tjena, vi har stött på berg, så jävla hårt så hydraulhammaren inte rår på det. Hur vill du att vi ska göra? Ska vi spränga eller ska jag lägga tillbaka jorden och vi lägger ner projektet?”
Jag fattade ingenting till en början. Vad snackade han om? Efter ett tag började jag förstå. När han började gräva bort jorden så stötte han på berg knappa två meter från källarväggen. Stenhårt berg...
Utbyggnaden skulle vara nästan fem meter i sin djupaste del, dessutom måste vi ju ha någon meter utanför att gå på. Så en yta av fjorton gånger sex meter berg skulle bort.
Jag och Eva hade krismöte, pengarna kommer inte att räcka. Hur gör vi nu? Ska vi ge upp vårt drömprojekt? Nej, så tusan heller! Vi får sälja en bil eller låna mer pengar, vi kör, det får bära eller brista!
Vi frågade Matte Grävare om han kände någon bra sprängare.
”Javisst, den bäste, Kalle Bumling som bor bara några hus härifrån!”’
”Okej, då kör vi!”
Matte grävde fram berget så det låg i dagen.
När han var klar syntes inte huset från baksidan.
Vi kontaktade Kalle Bumling som kom och inspekterade jobbet. Han var egentligen pensionerad sedan länge, hade svåra höftproblem men gick haltande runt och kollade.
”Kan man spränga så här nära huset utan att det blir skador?” frågade jag.
Kalle spände ögonen i mig och svarade ”Jag har sprängt fram en vinkällare under Lejondals slott så vad fan tror du?” Det låter som ett oförskämt svar, men jag tog inte illa upp, det var så han var, med glimten i ögat, Kalle Bumling. Han kom med sin rigg och började borra massor med hål i berget.
Han hade hört att hydraulhammaren bara studsade på berget, så han var nyfiken på hur mycket berget skulle resa sig vid sprängningen. Kalle förklarade ”Ju hårdare berg desto mer reser det sig när man spränger!”
”Kan man spränga så här nära huset utan att det blir skador?” frågade jag.
Kalle spände ögonen i mig och svarade ”Jag har sprängt fram en vinkällare under Lejondals slott så vad fan tror du?” Det låter som ett oförskämt svar, men jag tog inte illa upp, det var så han var, med glimten i ögat, Kalle Bumling. Han kom med sin rigg och började borra massor med hål i berget.
Han hade hört att hydraulhammaren bara studsade på berget, så han var nyfiken på hur mycket berget skulle resa sig vid sprängningen. Kalle förklarade ”Ju hårdare berg desto mer reser det sig när man spränger!”
Så var det dags att spränga. Kalle skrek inte ”ELD I BERGET!” eller något liknande, Matte Grävare tutade med traktorn, sedan skrek Kalle ”JAHAAAPP!” sedan small det.
När sprängmattorna var avlyfta konstaterade Kalle ”Hårt berg, satan vad det rest sig!”.
När sprängmattorna var avlyfta konstaterade Kalle ”Hårt berg, satan vad det rest sig!”.
En dag när jag kom hem från jobbet gick Kalle med nedböjt huvud och små små steg längst berget. Jag blev orolig att han fått en stroke och hojtade ”Hallå Kalle! Hur är det?”
”Men håll tyst pojk, jag läser berget!” svarade han och fortsatte sin konstiga vandring med myrsteg.
Jag vågade mig fram och frågade ”Vad menar du med att läsa berget?”
”Jamen man vill ju inte se att det är sprängt när det ligger i dagen som hos er, så det gäller att hitta linjer i berget som döljer så slutresultatet ser naturligt ut.”
Vilket Kalle verkligen lyckades med. Berget ser idag helt naturligt ut, och ingen kan tro att det är sprängt. Kalle Bumling var en mästare i den gamla skolan, jag kan fortfarande se framför mig när han står vid borrhålet och måttar dynamitstaven, ibland stoppar han i hela, ibland bryter han av en tredjedel eller till och med endast en fjärdedel av dynamitgubben och stoppar i hålet.
Vila i frid Kalle och tack för ett fantastiskt jobb.
Eftersom hela baksidan ändå var kaos så passade vi på att lägga om avloppet. De gistna cementrören byttes mot moderna i plast.
”Men håll tyst pojk, jag läser berget!” svarade han och fortsatte sin konstiga vandring med myrsteg.
Jag vågade mig fram och frågade ”Vad menar du med att läsa berget?”
”Jamen man vill ju inte se att det är sprängt när det ligger i dagen som hos er, så det gäller att hitta linjer i berget som döljer så slutresultatet ser naturligt ut.”
Vilket Kalle verkligen lyckades med. Berget ser idag helt naturligt ut, och ingen kan tro att det är sprängt. Kalle Bumling var en mästare i den gamla skolan, jag kan fortfarande se framför mig när han står vid borrhålet och måttar dynamitstaven, ibland stoppar han i hela, ibland bryter han av en tredjedel eller till och med endast en fjärdedel av dynamitgubben och stoppar i hålet.
Vila i frid Kalle och tack för ett fantastiskt jobb.
Eftersom hela baksidan ändå var kaos så passade vi på att lägga om avloppet. De gistna cementrören byttes mot moderna i plast.
Dessutom hade marken sjunkit så vi hade ideliga stopp i cementrören på grund av en sänka där skiten samlades. Efter att ha lagt en förmögenhet på spolbilar med jourtillägg skaffade jag en ”iller” till högtryckstvätten och löste stoppen själv.
Äntligen var berget borta och bygget kunde påbörjas. Markduk, sand och padda. Mycket sand som skulle skottas ut och packas. Därefter singel. När jag tittar tillbaka förstår jag inte hur vi orkade. Idag känns det oöverstigligt.
Mitt uppe i allt hade vi dessutom tinat de nedfrusna grejerna hos Linnékliniken och monterat in i Eva, vilket resulterade i att en liten Alice kom 1999. I bilen dessutom, men det får bli en annan historia.
Äntligen var berget borta och bygget kunde påbörjas. Markduk, sand och padda. Mycket sand som skulle skottas ut och packas. Därefter singel. När jag tittar tillbaka förstår jag inte hur vi orkade. Idag känns det oöverstigligt.
Mitt uppe i allt hade vi dessutom tinat de nedfrusna grejerna hos Linnékliniken och monterat in i Eva, vilket resulterade i att en liten Alice kom 1999. I bilen dessutom, men det får bli en annan historia.
Därefter murades grunden upp och betongbilen kom. Hjälpsamma grannar ryckte in och gav oss och snickaren ett handtag.
När allt det var klart och betongen härdat kunde vi börja bygga uppåt. För att få upp den enorma limträbalken var man tvungen att vara två man sa vår snickare. Minst fem tänkte jag!
Eva hade gått ner hela graviditetens extrakilon, men jag hade mina gravida kilon kvar, vilket kändes när snickaren skickade upp mig på stegar och allehanda handräckning. Pust, suck och stön.
Nu skulle jag alltså utöver min egen kropps(över)vikt balansera en flera ton tung limträbalk uppför en stege. Okej, kanske inte flera ton, men minst ett ton kändes den som.
Jag överlevde även om det var en traumatisk upplevelse och några blodkärl i skallen sprack. Det var dessutom plågsamt för egot, snickaren, som var en smal tarm, for som en spindel uppför stegen med limträbalken på axeln, medan jag kved, hade knädarr och klagade högljutt. Men här är balken uppe.
Eva hade gått ner hela graviditetens extrakilon, men jag hade mina gravida kilon kvar, vilket kändes när snickaren skickade upp mig på stegar och allehanda handräckning. Pust, suck och stön.
Nu skulle jag alltså utöver min egen kropps(över)vikt balansera en flera ton tung limträbalk uppför en stege. Okej, kanske inte flera ton, men minst ett ton kändes den som.
Jag överlevde även om det var en traumatisk upplevelse och några blodkärl i skallen sprack. Det var dessutom plågsamt för egot, snickaren, som var en smal tarm, for som en spindel uppför stegen med limträbalken på axeln, medan jag kved, hade knädarr och klagade högljutt. Men här är balken uppe.
När uterummet uppe skulle ta form frågade snickaren om vi inte skulle ha boomerangtakstolar istället för vanliga. Han förklarade att då får vi plats med gavelfönster och får ett luftigare uterum. En superidé tyckte vi.
Här är takstolarna på plats.
Här är takstolarna på plats.
Många gånger när vi har suttit i det övre uterummet har vi prisat Sture, vår snickare, för denna idé. Det känns så luftigt och ljust med denna form på takstolarna.
Vi prioriterade det övre mindre rummet först. Här i bilden under är det inglasat och klart. I det nedre rummet är det fortfarande mycket arbete kvar. Klinker ska läggas, det ska glasas in, sättas dörrar med mera. Vi drömmer också om ett kök och vi har förberett avlopp till diskbänken. Men med bara en arbetande i familjen får sådana planer läggas på is tills vidare. Pengar är en bristvara. Men vi gnetar på och gör lite i taget när vi fått några kronor över. Och sakta men säkert går det framåt.
Här lärde jag mig att jobbar du du 30-45 minuter varje dag efter jobbet blir det inte så mycket gjort per dag. Men jäklar, på en vecka ser du skillnad, utan att ha offrat eoner av fritid. Jag vill ju inte att barnen ska komma ihåg en frånvarande pappa som renoverade hela deras barndom.
Vi prioriterade det övre mindre rummet först. Här i bilden under är det inglasat och klart. I det nedre rummet är det fortfarande mycket arbete kvar. Klinker ska läggas, det ska glasas in, sättas dörrar med mera. Vi drömmer också om ett kök och vi har förberett avlopp till diskbänken. Men med bara en arbetande i familjen får sådana planer läggas på is tills vidare. Pengar är en bristvara. Men vi gnetar på och gör lite i taget när vi fått några kronor över. Och sakta men säkert går det framåt.
Här lärde jag mig att jobbar du du 30-45 minuter varje dag efter jobbet blir det inte så mycket gjort per dag. Men jäklar, på en vecka ser du skillnad, utan att ha offrat eoner av fritid. Jag vill ju inte att barnen ska komma ihåg en frånvarande pappa som renoverade hela deras barndom.
Det nedre uterummet är alltså ett rum för stora fester. Vi har en hel del vänner som gillar fest, samt goda grannar, och den årliga kräftskivan med grannarna är hos oss. Julgröten är hos en annan granne och sista april hos ytterligare en annan. Så vi har tre rullande aktiviteter per år. Dock inte med våra ”nya” grannar, utan hos våra gamla grannar som fanns utefter grusvägen med gräs i mitten när vi flyttade in 1997.
Här är det förberett för den årliga kräftskivan. Dagen till ära så har vi fått upp vårt utekök, även om den blå skyddsplasten sitter kvar på köksluckorna.
Här är det förberett för den årliga kräftskivan. Dagen till ära så har vi fått upp vårt utekök, även om den blå skyddsplasten sitter kvar på köksluckorna.
Om det går överstyr så har vi ett avlopp i golvet. Det har vi endast använt en gång efter en surströmmingsfest då någon tappade ut halva surströmmingsburken på golvet. Dagen efter så spolade vi hela golvet och med en gummiraka mot golvbrunnen var lukten ett minne blott.
Det sista som var kvar på önskelistan var en hängande hållare med glas ovanför. Nu, tjugo år senare är vi klara. Tror vi...Eller möjligen lite mysbelysning behövs kanske.
Men vad är väl ett uterum utan bra ljud? Det här var innan tiden när bluetoth fanns, så jag förberedde med sladdar till fyra högtalare och en (äldre) Denon-förstärkare i mitten av rummet. Ljudet levereras via två Allison Four samt två Audio Pro. Via en Bluetothenhet kan man nu även koppla mobilens Spotify till ljudet. Det låter riktigt bra. Dottern med vänner har haft en del fester i uterummet och alla har godkänt ljudkvalitén (Allisonhögtalarna i ovankant).
Golvet, den gjutna betongplattan, fyller två syften, dels håller den emot kylan på vintern, men den är lika trögrörlig mot värmen på sommaren. Även riktigt varma dagar går det att sitta här, till skillnad mot uterummet uppe som kan bli som en bastu.
Så trots att vi inte har någon isolering och endast enkelglas har vi haft minusgrader i uterummet nere endast vid några få tillfällen under tjugo års vintrar. Är det minus sjutton fem-sex dagar i rad så orkar inte rummet hålla emot. Men visst har vi snuddat vid tanken på isolerglas och isolering, då skulle vi i princip ha en vinterträdgård.
Det övre uterummet är det som används mest. Hela sommarhalvåret sitter vi där ute frukost, lunch och middag. Tak och väggar är isolerade med 10 cm glasull, men fönster och skjutpartier är enkelglas. Om det inte är sol ute så har vi samma temperatur ute som inne, men om solen kommer fram så kan vi redan i april ha över tjugo grader i rummet. Självklart drömmer vi om isolerglas och tjockare isolering i det här rummet också men man kan inte få allt man vill...
Så trots att vi inte har någon isolering och endast enkelglas har vi haft minusgrader i uterummet nere endast vid några få tillfällen under tjugo års vintrar. Är det minus sjutton fem-sex dagar i rad så orkar inte rummet hålla emot. Men visst har vi snuddat vid tanken på isolerglas och isolering, då skulle vi i princip ha en vinterträdgård.
Det övre uterummet är det som används mest. Hela sommarhalvåret sitter vi där ute frukost, lunch och middag. Tak och väggar är isolerade med 10 cm glasull, men fönster och skjutpartier är enkelglas. Om det inte är sol ute så har vi samma temperatur ute som inne, men om solen kommer fram så kan vi redan i april ha över tjugo grader i rummet. Självklart drömmer vi om isolerglas och tjockare isolering i det här rummet också men man kan inte få allt man vill...
Vi älskar ljuset och rymden i detta rum. Höjdpunkten är runt maj, när vi kan öppna dubbeldörrarna från köket ut till uterummet. Det känns som att det blir en helt annan luft i hela huset. Omvänt så är det med vemod och sorg vi stänger dörrarna i september-oktober.
Hus och trädgård är som livet, det händer saker hela tiden, en del positiva, en del negativa. Men oavsett det gäller hus, liv eller trädgård så gäller det att hålla fast vid målbilden; "så här vill jag att det ska bli!" och jobba för det. Annars blir det gärna o-bra.